Utforska insidan av Duomo Milano

Det första som fångar din uppmärksamhet när du kliver in i Duomo är kolonnaden av rejäla pelare som når upp mot taket. Katedralen har fem breda skepp, inklusive vingarna, som delas av rader med 40 pelare som mäter häpnadsväckande 78 fot (24 m) i höjd och 8 fot (2,5 m) i diameter. Pelarna är gjorda av massivt tegel och generöst täckta med marmor som donerats av Gian Galeazzo Visconti, den dåvarande hertigen. Pelarnas kapitäl är rikt dekorerade, var och en med åtta statyer på, med två till tre cirklar av mindre statyer och utsmyckningar. Pelarna är sammanfogade högst upp i Katedralens eteriska grottvalv som är kantade med utsmyckade sniderier.

Att beundra det symmetriskt mönstrade golvet i Katedralen är oundvikligt eftersom det täcker hela golvytan. Golvet är tillverkat helt i marmor. Den uppfördes av Martino Bassi efter skisser av arkitekten Pellegrino Tibaldi som ritade den under andra hälften av 1500-talet. De sammanhängande grårosa Candoglia-marmorplattorna är inlagda tillsammans med Arzo-röd och svart Vannera-marmor från Comosjön för att bilda spektakulära blommotiv. Golvet har varit föremål för många restaureringar och Renoveringar har gett Candoglia-marmorn dess känsliga karaktär.

En av de äldsta kulturinstitutionerna i hela Milano, Musikkapellet, är en kör som startades 1402. Den sitter i det cirkelformade prästgården och består av en musikalisk ledare, en biträdande ledare, en organist och en kör med barn. Under årens lopp har Musikaliska kapellet sett mästare som Vincenzo Ruffo och Giulio Cesare. Vid ett tillfälle var organisten Johann Christian, son till J.S. Bach. Kören är naturligtvis mycket skicklig och kan höras varje söndag kl. 11.00 i samband med firandet av eukaristin.

Det centrala långhuset leder in till ett vackert presbyterium, en del av kyrkan som är exklusiv för det tjänstgörande prästerskapet. Presbyteriet är indelat i en upphöjd halvcirkel omgiven av 10 pelare med ett gammalt högaltare stående i mitten. Detta högaltare kommer ursprungligen från Domkyrkan Santa Maria Maggiore, som grundades år 313 e.Kr. och är ett massivt block av brocatelle-marmor. I mitten av altaret finns en platta med en man som håller i en skriftrulle, som sägs vara en del av en romersk sarkofag från 300-talet.

När du går in från fasaddörrarna i Katedralens södra mittgång hittar du en vit remsa som korsar hela byggnadens bredd med en mässingslinje i mitten. Det här är ett solur som byggdes 1786. Genom ett gnomonhål som är uthugget i taket kommer en fin ljusstråle in och träffar mässingslinjen som anger solens middagstid. På vardera sidan om mässingslinjen finns små vita plattor tryckta med stjärntecken för att berätta om årets säsongsbetonat.

Museet Duomo Milanos domkyrka är en samling Artefakter som var involverade i byggandet av katedralen mellan 1300- och 1800-talet. Den innehåller skulpturer, målningar, Målade glasfönster, Väggbonader, arkitektoniska modeller och terrakottaavgjutningar som en gång i tiden har varit en del av katedralen. De har skapats av olika stilar och konstnärer genom åren och har överlevt krig och uppror. Med andra ord är det den stora katedralens fysiska historia som visar den kollektiva och mödosamma ansträngningen att bygga den. Museet invigdes 1953.

Det är ett ovanligt faktum som många känner till att det under högaltaret finns en krypta gjord av bländande marmor. Kryptan, som officiellt kallas Jemale-kapellet i Duomo, ritades på 1500-talet av Pellegrino Tibaldi, den helige Karl Borromeos favoritkonstnär. Det kupolliknande taket är utsmyckat med stuckaturer som föreställer Kristi lidande och eukaristin. I mitten står ett altare som innehåller heliga reliker från Saint Charles Borromeo och som omges av Marmorkolonner från Toscana.

Trivulzio Candelabrum är en grenad ljusstake i gotisk design som donerades till kyrkan redan 1549. Detta fantastiska metallarbete har många ursprungshistorier, där vissa forskare säger att det skapades på 1100- och 1200-talet av italienska guldsmeder och andra säger att det har sitt ursprung i parisiska verkstäder eftersom denna stil ofta sågs i franska kyrkor. Originalverket var ofullständigt med endast fyra delar och den milanesiske skulptören och bronssmeden Giovanni Busca fick i uppdrag att färdigställa verket som en modell i åtta delar.

Det finns mindre altare i Duomo Milano. Dessa altare, som oftast är huggna i sten, innehåller en blandning av skulpturer och statyer med höga reliefer omgivna av marmorpelare. I det högra tvärskeppet hittar du Altaret med Jungfru Maria och Trädet. I den södra delen hittar du San Giovanni Bonos altare, ett genomarbetat arrangemang av skulpturer i klassisk stil. Även om det ser ut som ett enda stycke är altaret en samling av olika skulpturer. En annan anmärkningsvärd sevärdhet är St. Josephs altare.

Omnämnanden av den finns så tidigt som på 1300-talet. Den ursprungliga orgeln, som byggdes under två års tid av munken Martino de Stremidi, var så massiv att den måste manövreras med hjälp av ett stort hjul som drevs av två män. Under den arkitektoniska reformen av kyrkan placerades slutligen altaret på var sin sida om högaltaret i presbyteriet. Den är utsmyckad med detaljerade sniderier och inkapslingar för orgelpiporna. Genom många restaureringar har orgeln förvandlats från ett mekaniskt till ett elektriskt drivet instrument.

Till vänster om altaret står statyn av Sankt Bartolomeus flådd, som sägs ha blivit färdig 1562. Den är en av de mest framträdande statyerna i Katedralen och är känd för sin bistra design. Här finns en staty av Sankt Bartolomeus i nästan naturlig storlek, vars hud brutalt har avlägsnats och blottat hans råa kött och muskler. Plagget som är lindat runt hans axel är inte ett plagg, utan hans hud. Enligt traditionen flåddes Bartolomeus, en av Jesu lärjungar, levande.

Det arkeologiska området Duomo Milanos domkyrka ligger under Katedralen. I området finns resterna av det kristna baptisteriet St John, resterna av Domkyrkan Santa Tecla och en tidigare kyrkogård. Dopkapellet sades vara uppfört 387 och revs 1394, medan Domkyrkan Santa Tecla också var från början av 400-talet och stod vid sidan av Domkyrkan Santa Maria Maggiore. Ett häpnadsväckande faktum är att resterna av de rivna lagren av strukturen och marmorn förblev okända fram till utgrävningen 1961.